2012-03-17 10:56 #0 av: BaraLisa

Min berättelse om livet som chaffis-aspirant och adhd. Som livet-aspirant också, kan man säga. Jag tycker det är viktigt att berätta hur det kan vara. Vi blir så missförstådda, kanske speciellt kvinnor med adhd.

Jag var 24 år, nästan 25 när jag tog körkort. I efterhand har det visat sig att jag har en IQ över medel men jag tog ungefär 72 körlektioner. Jag har pluggat på universitet i sju år utan att plugga på riktigt. Jag säger inte det här för att skryta, absolut inte. Men jag har ett fotografiskt minne som har kompenserat mycket.

Som ni förstår uppfattas man som extremt ojämn då när man har svårt med växelspaken i tio körlektioner. Den elfte lektionen har jag hoppat fram till samma nivå som de andra i gruppen, men den femte lektionen gav man upp om mig. Detta är som sagt min historia...

När många andra i min grupp (vi var sju stycken) körde upp efter ca 15 körlektioner hade jag kört fem gånger. Med olika lärare varje gång, fyra av dem inlånade tillfälligt utifrån. När jag kört tio gånger hade jag gjort om allt med åtta olika lärare. Det ska vara så att man skriver upp hur man ligger i boken och lärarna ska läsa i boken. Tyvärr så gjorde man sällan det.

När jag körde med en lärare som jag kände förtroende för, som vi haft på teorin och som själv trodde att han hade adhd så bröt jag ihop totalt. Han var bra, men hans mamma hade precis fått en stroke så vi satt faktiskt och tröstade varandra. Och han själv är ledsen för att han inte får jobba kvar nu när Yrkesakademin går över till Grönlunds 1 april.

Ingen vet ju något och man märker att alla lärare är ledsna, administratören slutade med omedelbar verkan när beslutet kom (så vi har inte haft någon sådan på ett tag). För en månad sen tog man in en massa elever, så nu är vi 70 stycken i baracker och med utrustning och lärare gjort för kanske 30 elever.

Jag förstår ju då, såklart, att det är lätt att vilja lägga någon som mig åt sidan. Politik. Tyvärr. Man har även lagt in elever för uppkörning som inte är riktigt redo, som kuggat sig, för att man måste ha tre stycken som kör upp varje torsdag annars får man ingen uppkörning alls (förbokade platser).

Medan jag hade kört fem gånger började folk i min grupp köra med släp. Sedan får man höra att det är lärarbrist så jag får vänta.

För några dagar sedan gick jag in och sa till chefen att jag tror inte att någon har riktigt koll på hur jag kör. Då får jag höra att jag inte ska jämföra mig med andra... Men efter att en lärare tillslut kollade mig så fick jag en uppkörningstid nio dagar senare. Jag skulle få välja vilken bil jag skulle köra med och jag skulle ha högst 3 olika lärare (de som är pedagogiskt utbildade bad jag om).

Chefen är schysst, hon är förstående. Men hon har ju bara fått höra vad lärarna sagt till henne. Men hon visste att jag hade adhd. Men de är vana vid adhd och det är "inga problem". Men det är killarna som är utagerande och lär sig praktiskt men får ha speciallärare på teorin.

En sådan specialpedagog fick jag första dagen, man fick fylla i tjocka formulär om huruvida man ville äta när man studerade eller ha musik på eller inte. Vilket skämt... Jag hade redan varit på en sådan utredning i fem veckor men den hade de visst inte läst. Så mycket för "individuellt lärande". Men då sa jag nej tack och fick klara mig själv med det som jag hade svårare med. För man skulle ha svårt med böcker.

Så det är en seger! Men jävligt stressande samtidigt. Jag kan tyvärr inte slappna av och lita på att de hjälper mig. Jag känner att det är jag som ska visa upp mig nu.

Ibland får jag höra att jag tänker och oroar mig för mycket. Och det gör jag. Men det jag skrivit ovan är en lyckohistoria jämfört med det jag varit med om förr. Så det är svårt att slappna av och lita på folk. Adhd-problematiken syns inte. Men den känns.

Jag kämpar vidare! Fyfan vad jag ska köra lastbil! Skrattande

 

Kolla gärna in på: adhdkvinnor.se