Marcus befann sig, som många gånger förr, ensam i skogen och lastade timmer. Denna gången befann han sig i Värmland, en bit från Dalarna där han bor. Det var i februari i år, hundarna och hans tillhörigheter befann sig i lastbilshytten. Lastbilen var tvungen att bli lastad i en backe denna gång. Vid 23-tiden lade han de sista stockarna på flaket och han skulle köra vidare mot Vansbro.

Marcus hade lagt grus under däcken som sig bör, men denna gång var lutningen ihop med de tunga vikterna för stor och timmerbilen började kana i ilfart nerför backen. Marcus försökte stoppa genom att köra ner kranen i marken men förgäves. Ekipaget rullade 30 meter innan det välte i ett dike!

-Jag minns allting utom just när vi välte. Jag minns att jag bara väntade på att vi skulle stanna snart, men det bara fortsatte.

Väl i diket var kranhytten där Marcus satt övertäckt av virke, likt plockepinn. Den okrossbara rutan till hytten hade dock krossats! I Marcus fall var det ju bra, han kunde på så sätt ta sig ut då dörrarna var helt blockerade.

-Jag hade även tur på så sätt att kranarmen hade lagt sig över hytten, det fungerade som ett skydd för mig ju.

Marcus insåg snabbt att han hade klarat sig mycket bra mot hur det hade kunnat gå. Däremot hade han väldigt ont i ryggen.

Mobiltelefonen och hundarna fanns i förarhyttan så han smög sig dit - och upptäckte att dörrarna gått i baklås! Han insåg att det kunde dröja länge innan nästa timmerbil kom, så han bestämde sig för att gå efter hjälp de sex kilometerna till E45:an.

-Det var tio minusgrader men som tur var så var jag bra klädd!

Väl vid vägen stannade han första bil som kom. Den föraren ringde ambulansen och i väntan på den stod Marcus och hängde över motorhuven. Han beskriver det som att då slappnade han av och alla krafterna försvann.

Föraren ringde också till Marcus pappa Mikael som bor i Dalarna, två timmar därifrån med bil. När Mikael kom till olycksplatsen var det ett stort pådrag där och man hade fått såga ut hundarna ur hytten.

Pappa Mikael tog med sig hundarna och åkte till Marcus på sjukhuset i Torsby. Röntgen hade visat att Marcus hade en kotkompression och ett blåmärke på lungan. Det sistnämnda läker av sig självt, ryggen får han träna med sjukgymnastik.

Redan två veckor efter olyckan var Marcus igång och jobbade med timmer som vanligt. Pappa Mikael delar bil med Marcus, men vill gärna understryka att han aldrig tvingat på sitt yrke på sin son.

-Jag vill inte arbeta med något annat, säger Marcus utan tvekan i rösten.

Hittills har han bara kört i grupp efter olyckan, men han tror inte att det blir några problem att köra ensam. Några läxor har han lärt sig efter olyckan; han ska aldrig mer lämna mobilen och aldrig mer lasta i en backe.

/Lisa

Sammanfattning av artikel i Allers nr 17 2012.

Foto: Tobyotter, D H Wright, Lisa